Typ Carolinas

Senast jag skrev på denna blogg var i April detta år. Under dessa 6 månader som har passerat har mycket förändras. Eller det som framför allt förändrats är väl jag. Det skulle i princip vara omöjligt att berätta om allt som hänt mig under den här perioden. För att ändå få en översikt skriver jag lite om varje enskild månad.

 

Under denna månad levde jag livet! Att sluta grundskolan var underbart. Att blicka mot framtiden var ännu bättre.

Början av sommarlovet spenderade jag hemma. Sol, kompisar, stadslivet, sena sommarkvällar, och härliga stunder med nära och kära beskriver tiden bra.  Midsommar firade jag på Öland, as usual!

Jag packade 2 väskor fulla och begav mid till ön Vitsgarn där jag skulleillbringa de 3 kommande veckorna. Dessa veckor var lika fyllda av blod, svett och tårar som av den finaste livslycka man kan finna. Det finns så mycket jag skulle kunna säga om min tid på Vitsgarn, men tyvärr måste jag lämna allt i mitt minne och hjärta då det skulle vara alldelles för överväldigande att ta upp allt (alla känslor, stunder mm.) Dessbeutom är jag rätt säker på att det skulle ta över en halv dag. Och det har jag inte tid med just nu. För er som inte vet vad Vitsgarn är så är det en ö i Stockholms skärgård. Jag gick där på en utbildning för att bli seglarinstruktör och konfirmationsledare.

 

Senare i Juli månad begav jag mig iväg ut på Europaturné med Pappa, Ferdinand (min lillebror), Alma (my sister eller egentligen kusin) och Almas mamma dvs. min faster+gudmor. Vi tog oss till 11 länder på 14 dagar om jag inte minns fel. Dessa dagar var guld värda.

Skolan började. Hade värdens ångest över mitt val av gymnasie. Det slutade med att jag bytte från Franska skolan till Hersby på Lidingö. Dumt val? Jag vet inte. Jag ångrar mig nog inte eftersom jag skulle gått miste om många fina vänner samt vetskapen om att Hersby inte alls var allt jag en gång trott att det var. Dessutom har jag fortfarande kontakten med folk från Franska också.

 

Vännerna var allt för mig under den här tiden. Jag hade verkligen allt. Och det bästa var att jag hade insett det också. Jag var så lycklig och glad, och framför allt stark. Inte den hårdaste motvind kunde få mig att falla.

 

Det gjorde den inte heller. När människor försvinner ur ens liv tar det hårt på en. Men jag var så pass stark att jag klarade det... Tror jag. Eller faktum är att jag inte vet. Något jag vet är att jag inte var kapabel till att känna den sorg och smärta som jag tidigare kunnat göra.

Att allting, inte bara människor, kunde ha så råa och falska baksidor hade jag aldrig tidigare kunnat ana. Det liv jag nu lever är inte detsamma som det en gång var. Den positiva flickan med det strålande leendet syns alltför sällan. Något jag vill klarlägga för de som nu tycker att det låter som att jag gått och blivit deprimerad är att de har fel. Det jag menar är att jag öppnat ögonen för en alldelles för ovan verklighet. Människors betéende... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara... Hursomhelst, saker har förändrats.

 

Något jag är oändligt tacksam över är att de fina människor som skiljer sig från mängden faktiskt existerar. Några härliga solstrålar som lyser upp min vardag är Malin, Chistoffer, Sasha, Alma, Emma, Axel, Anders, Fredrik och Madeleine. Utan er skulle världen vara betydligt gråare! En person som jag värdesätter högst av allt är min mamma, utan henne skulle jag inte kunna klara mig.