Typ Carolinas

Jag har nog aldrig riktigt gillat hösten. Det blir kallt och mörkt, ingen varm solig sommar och ingen mysig snö. Bara något förjävligt mellanting, eller jag kanske ska säga ingenting. Hösten är tiden då allt man haft under sommaren försvinner, ljuset dör långsamt ut, mer och mer för varje dag. Förra hösten så föll löven ner, detsamma med mina vänner. De förändrades på ett vidrigt sätt. Varje gång jag var med dem var egentligen obehaglig. Allt var bara på lotsats, alla leenden var fake. När våren blommade ut blev allt bra igen, ljuset och lyckan kröp fram ur sitt ide. Vi har roligt tilsammans, men ibland kommer de små tillfällena där jag bara vill springa iväg långt bort från er och aldrig mer se er igen. Jag kommer aldrig glömma hur ni behandlade mig för ett år sedan, och hur ni fortfarande rispar upp mitt liv ibland.

Men det är annorlunda nu, jag vet att jag är både finare och starkare än er. Ni har ingen aning vad jag gått egenom, ni vet inget om mig. Visst ni känner mig till det ytliga, fast djupet är jag en främling för er. Men vad gör det när jag ändå klarar mig själv nu? Jag är stark och självständig och jag behöver inte er. Ju mer ni spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma.
Vem har sagt att ni ska förstöra den här hösten också? Haha you wish! Hösten behöver inte vara kall och ful. Faktum är att dagar som denna gör hösten till en vacker, stärkande och färgsprakande årstid.








Puss ♥